Semikolon – ett missförstått tecken

Semikolon är förmodligen vårt språks mest missförstådda interpunktionstecken. Inte nog med att många skribenter använder det fel, dessutom har vi en växande skara unga språkbrukare som tror att tecknet är ett grafiskt museiföremål, som antingen självdog eller avskaffades långt tillbaka i förra århundradet. ”Semikolon”, kan man få höra ungdomar säga, ”det fick vi aldrig lära oss i skolan; för det används inte längre.”

Vilken funktion har då semikolon? Jo, det är ett alternativ till punkt och endast punkt – inte till kolon eller komma. När man tycker att punkten blir en för skarp grafisk gräns mellan två meningar som hänger ihop på något sätt, då kan man med fördel välja semikolon. Man måste bara komma ihåg den viktiga regeln: Meningen efter semikolon börjar med liten bokstav (se exempel ovan och nedan).

Semikolon är ett ganska raffinerat skiljetecken. Det talar om för läsaren att det som sägs i den första meningen inte är ett avslutat påstående; efter tecknet följer mera information som utvecklar eller kommenterar den första meningen. Skulle vi i stället skriva punkt mellan meningarna går det subtilt aviserade sambandet förlorat. Och kommatecken är inte att tänka på. Det skulle orsaka så kallad satsradning, skoluppsatsernas mest tröttande karaktärsdrag.

Även om semikolon i dag har förpassats till en undanskymd vrå, finns det fortfarande skribenter som vårdar tecknet med stort och känsligt allvar, eftersom skriven svenska utan semikolon blir fattigare på nyanser (vilket också är förklaringen till att kvällspressen helt avskaffat krumeluren).

Däremot lär vi väl aldrig få återuppleva den tid när en samvetsgrann journalist kunde ringa in ett semikolon från Moskva till sin engelska hemmaredaktion. Det var under första hälften av förra århundradet och episoden i fråga återberättas i boken ”Komma rätt, komma fel, och komma till punkt” (Wahlström & Widstrand), en lika underhållande som lärorik skildring av interpunktionstecknens historia, teori och praktik.

/Peter Lindqvist