Ordkunskap: berömda katter

Även om man nu föredrar hundens sällskap, finns några jamande celebriteter värda att lära känna. Låt oss presentera fyra berömda katter som aldrig fångat en mus eller besökt veterinären.

Mervärdeskatt är – från strikt språklig synpunkt – en katt som skänker mervärde. Det finns nämligen en mycket enkel regel i svenskan som säger att om ett sammansatt ords förled också är en sammansättning, så ska det vara ett -s- i skarven mellan för- (mervärde) och efterled (skatt). Det är därför som vi skriver till exempel portvin men portvinstå eller mervärde men mervärdesskatt. Genom att förbise denna regel (läs: genom att stava fel) lyckades några lagskrivare bekräfta den med undantaget mervärde-skatt.

Bonsaikatt är en katt som stoppats in i en glasflaska som nyfödd och där fötts upp tills den helt fyller utrymmet. För flera år sedan fanns en hemsida på internet som salubjöd bonsaikatter. Jordens djurvänner rasade och FBI gav sig ut på jakt efter de grymma kattplågarna – som visade sig vara en gäng skojfriska studenter i USA som totat ihop en hemsida med photoshoppade bilder och påhittade kommentarer från nöjda kunder. Bonsaikatter är alltså en vandringsmyt.

Schrödingers katt är också en påhittad figur men i ett helt annat syfte. Mannen som gett namn åt katten var en österrikisk fysiker som 1935 presenterade ett sedermera berömt tankeexperiment, där en katt stängs in i en låda med en flaska blåsyra. En sinnrik mekanism slår sönder flaskan och dödar katten om en viss atomkärna sönderfaller. Sannolikheten för att det ska hända inom en timme är femtio procent, dvs vi kan inte veta om katten är levande eller död i lådan, inte förrän vi öppnar locket och tittar efter. Under tiden befinner sig katten i ett både-och-tillstånd.

Vad ville Schrödinger illustrera med sitt tankeexperiment? Jo, att kvantmekaniken inte kan tillämpas på makrovärlden. Och vad betyder då det? undrar lekmannen. Svar: Läs exempelvis boken ”Stjärnor och äpplen som faller” av fysikprofessorn Ulf Danielsson. Klarhet i frågan utlovas inte, men väl en underbar läsupplevelse.

Cheshirekatten (se bilden) är en värdig moatjé till Schrödingers kisse. Han är en av många surrealistiska figurer i barnboken ”Alice i underlandet” (1865). Som modern läsare undrar man nästan om det är katten eller man själv som är pårökt, för den här figuren har den spöklika vanan att dyka upp och försvinna successivt – och det är alltid hans outgrundliga leende som först visar sig och sist försvinner. Man kan naturligtvis fråga sig om Cheshirekatten har en djupare filosofisk innebörd, men det är inte meningsfullt i en bok som blivit en nonsensklassiker.

/Peter Lindqvist