När konsten stod modell för naturen

Claude Lorrain levde på 1600-talet och är en av konsthistoriens stilbildande landskapsmålare, en av de där få med kraft och begåvning att förändra vår bild av verkligheten. Han föddes i Frankrike men bodde större delen av sitt liv i Italien där han förälskade sig i landskapet runt Rom. Här målade han antika ruiner i herdelandskap eller historiska scener från en svunnen storhetstid – allt insvept i ett silvrigt eller gyllene skimmer.

Det var just ljuset i hans målningar som under 1700- och 1800-talen lockade många turister att resa till Italien och Rom, bara för att upptäcka att verklighetens landskap inte motsvarade vad de sett i Claudes tavlor. Problemet löstes med hjälp av ett så kallat Claude-glas, en liten sepiatonad, konvex spegel. Om man ställer sig med ryggen mot motivet och betraktar den reflekterade spegelbilden, så blir landskapet lika vackert som i en målning av Claude Lorrain. Onekligen en bakvänd ordning: konsten som modell för naturen.

År 2001 hade filmen ”Amélie från Montmartre” premiär. Den är gjord av Jean-Pierre Jeunet och blev en internationell jättesuccé. Av stor betydelse för filmens stämning är den suggestiva färgskalan, men när människor reste till Paris för att få återuppleva Amélies värld blev de grymt besvikna. Den fanns inte i verkligheten. De vackra färgerna existerade bara i Jeunets huvud och hade omsorgsfullt återskapats i en dator. Amélie-turisterna hade förmodligen gärna köpt ett Jeunet-glas – om det funnits ett sådant.

/Peter Lindqvist