Indiana Jones och vetenskapen

Den första Indiana Jones-filmen (1981) är en underbar äventyrsklassiker, där Harrison Ford slåss mot allsköns skurkar i jakten på förbundsarken, den kista där israeliterna förvarade Moses stentavlor med guds bud. Herrarna bakom filmen, George Lucas (manus) och Steven Spielberg (regi), har kokat ihop en mustig skröna som bjuder på allt: action och humor, suggestiva ruiner i exotiska miljöer, ormar, nazister och skrämmande övernaturliga krafter.

Det här är filmiska fantasier när de är som bäst – men allt är faktiskt inte påhitt. Äventyret har en vetenskaplig grund (om än tunn). Indiana Jones hittar ju förbundsarken i ruinstaden Tanis i nordöstra Egypten. Varför just där? Jo, enligt vissa forskare är det just där som Moses ark försvinner ur historien. Bakgrunden är följande. År 925 f Kr invaderade den egyptiske faraon Scheschonk Israel och plundrade templet i Jerusalem. Händelsen omtalas kort i Bibeln som lakoniskt konstaterar att Sosak (Scheschonk) tog med sig alla skatterna i Herrens hus, bland annat Salomos tvåhundra guldsköldar, den sjuarmade ljusstaken, och – får man förmoda – förbundsarken. Sedan återvände egyptierna hem, närmare bestämt till Tanis som var landets huvudstad vid den här tiden.

Det är mot denna bakgrund som den franske arkeologen Montet tillbringade tio år i Tanis på jakt efter kistan med stentavlorna. Han fann den aldrig – men han blev ändå rikligt belönad, för efter elva tröstlösa säsonger hittade han i stället farao Psusennes gravkomplex som innehöll fantastiska skatter, bland annat tre silversarkofager, fyra dödsmasker av guld och rikligt med smycken.

Det här fyndet överträffas endast av Tutankhamuns grav. Ändå vågar jag påstå att de flesta aldrig hört talas om farao Psusennes. Förklaringen är enkel: Året var 1939 och den sensationella nyheten drunknade i larmet från andra världskriget – vilket leder till den roliga iakttagelsen att arkeologerna Montet och Indiana Jones besökte Tanis vid samma tid och av samma skäl. Med lite fantasi hade de kunnat vinka kollegialt till varandra från var sin sandkulle.

/Peter Lindqvist