Konsten att luras utan att ljuga

Det är en enkel sak att lura någon utan att ljuga.

Det går till på så sätt att man bara berättar en del av sanningen och låter denna del representera helheten. Metoden, som kallas tendentiöst faktaurval, fungerar därför att de flesta människor omedvetet kompletterar det ofullständiga budskapet genom att förutsätta att allt som är viktigt för historien eller diskussionen har redovisats, dvs de luras att lura sig själva. Det här felet/knepet är så vanligt förekommande att man kan urskilja olika kompletteringsregler.

1) Likhetsregeln = det som inte nämnts liknar det som nämnts. Om en okänd person presenteras som både intelligent och trevlig, ligger det nära till hands att även tillskriva honom andra sympatiska egenskaper, till exempel att han också är pålitlig eller omdömesgill, vilket vi sakligt sett inte har någon som helst grund för.

2) Normalitetsregeln = det som inte nämnts är ungefär normalt. Ett bra exempel erbjuder historien om kaptenen och den försupne styrmannen som skrev skeppsjournal varannan dag. Som hämnd för kaptenens anteckning ”I dag var styrmannen full” skrev styrmannen dagen därpå ”I dag var kapten nykter” och lyckades därigenom beljuga sin kapten genom att tala sanning.

3) Columbi ägg, dvs anekdoten om hur Columbus ensam löste den omöjliga uppgiften att ställa ett ägg på änden genom att knacka änden i bordet, illustrerar en av de många speciella kompletteringsregler som styr våra spontana tankar i olika sammanhang. Sällskapet kring Columbus tog självklart för givet att skalet inte fick gå sönder och kompletterade därigenom provet med ett eget villkor, som gjorde uppgiften omöjlig att lösa.

Hur skyddar man sig nu mot det här debattknepet? Jo, även om man inte alltid kan veta, om all relevant information har redovisats, så kan man åtminstone se till att vara lite argumentativt rustad, genom att helt enkelt lära sig vad tendentiöst faktaurval är och hur det fungerar.

/Peter Lindqvist