Det paradoxala ironitecknet
Ironi betyder – enkelt uttryckt – att man säger motsatsen till vad man egentligen menar. Därför var det ganska välfunnet när den franske poeten Alcanter de Brahm i slutet på 1800-talet lanserade ett spegelvänt frågetecken som grafisk symbol för ironiska påståenden. Ironier är ju ett slags spegelvända budskap.
Trots det fyndiga i förslaget slog tecknet aldrig igenom. Spontant kan man tycka att fler skribenter borde ha sett behovet av en ironisk markör, men vid närmare eftertanke förstår man kanske ändå varför det ratades. Ironi betyder alltså att man säger motsatsen till vad man egentligen menar. Om man då öppet varudeklarerar sin ironi, uppstår en paradoxal effekt som desarmerar ironin. Med ett utskrivet ironitecken säger man precis vad man menar – och då är det inte längre ironi.
Det speciella med ironi är att det förutsätter en gemenskap i åsikter och synsätt mellan ironikern och hans publik. Utan denna samsyn riskerar ironin att tolkas bokstavligt och ironikern att missförstås som plump och dum. Det är det här riskfyllda existensvillkoret som gör ironin till ett raffinerat laddat stilgrepp. Att i det läget tydligt torgföra sin ironi som just ironi, innebär att man dödar den kittlande underförstådda kommunikationen mellan ironikern och publiken.
Å andra sidan. Dagens unga bloggare och vardagsskribenter är inte mycket för subtila budskap och följaktligen kan man också notera ett växande intresse för ironitecknet på nätet. Det är väl bara en tidsfråga innan det spegelvända frågetecknet dyker upp kodifierat i nya teckensnitt.
/Peter Lindqvist