Möjligen beror det på att hon alltid koncentrerar sig på att le när hon pratar, möjligen är förklaringen en annan – men följande replik kunde lika gärna vara hämtad ur en politisk satir: ”Jag är känd som en väldigt tydlig politiker. Jag är väldigt tydlig med det beskedet.” Exakt så uttryckte sig Annie Lööf som nyvald ordförande inför centerns partistämma i Åre 2011. Ett halvår senare deltar hon i Ekots lördagsintervju och lyckas med motsatsen: att vara väldigt otydlig när det gäller frågan om svensk vapenexport till Kina.

Om inte annat, så illustrerar väl Lööfs kinesiska fadäs att den politiska verkligheten är betydligt mera svårorienterad än den ideologiska kartan – vilket i sin tur säkert förklarar varför politikeryrket attraherar så många kartläsare. Det är väl som med religion: livet blir mycket enklare att hantera om man har ett facit som svarar på de svåra frågorna om rätt och fel, gott och ont. Och skulle sedan verkligheten se annorlunda än kartbilden – ja, då är det alltså kartan som gäller. Det är ju själva poängen med att ha ett facit.

Vad är vitsen med en yttrandefrihet som endast omfattar godkända åsikter? Är inte själva poängen med yttrandefrihet att alla åsikter ska få framföras? Och ligger det då inte i sakens natur att man kan få höra synpunkter som avviker från ens egna. Eller som kanske till och med är felaktiga, okunniga, enfaldiga, naiva, respektlösa osv. Det är något man får acceptera i vår del av världen. Delar man inte en åsikt, bemöter man den med sakliga motargument. Eller ignorerar frågan.

Så fungerar den fria debatten i det moderna, demokratiska samhället – och den debatten är en omistlig del av vår kultur. Den syresätter samhället och för utvecklingen framåt på alla områden: det politiska, vetenskapliga och kulturella. Följaktligen kan vi inte ha en yttrandefrihet som inaktiveras varje gång någon känner sig provocerad. Många muslimer, till exempel, blir automatiskt kränkta så fort någon uttrycker en kritisk åsikt om islam. Deras metod är då sällan sakliga motargument, utan oftast krav på inskränkt yttrandefrihet eller till och med hot om ond bråd död för kritikern. Att de reagerar på det sättet är självklart ett allvarligt problem, men det verkar inte möjligt att åtgärda bland muslimerna själva, eftersom det antidemokratiska idealet har gudomlig sanktion inom islam.

Vad vi däremot kan och måste göra något åt är den omhuldade tanken i väst, att det yttersta kriteriet på tolerans är att tolerera intolerans. Det har nu gått så långt att politiker, journalister och domstolar har börjat tumma på de demokratiska fri- och rättigheterna för att inte stöta sig med muslimerna. Exemplen är oräkneliga. När en pingstpastor i USA eldar upp ett exemplar av koranen, vilket (via en svårbegriplig orsakskedja) leder till att den FN-anställde svenske folkrättsjuristen Dungel blir halshuggen i Afganistan av kränkta muslimer – då kritiserar vi i väst pastorn, inte muslimerna. Eller när Lars Vilks rondellhund placerar honom överst på al-Qaidas dödslista, då handlar den svenska debatten om Vilks politiska omdöme och konstnärliga begåvning, inte att han tvingas leva med livvaktsskydd dygnet runt på grund av vettlösa, mordiska islamister. För att inte tala om Elisabeth Sabaditsch-Wolff, österrikisk yttrandefrihetsförespråkare. När hon citerar Koranen under ett av sina seminarier om kvinnans underordnade ställning i islam, då åtalas hon och döms för att ha uttryckt sig ”nedsättande” om en ”lagligt erkänd religion”. Ingen påstår att Sabaditsch-Wolff ljuger när hon säger att Muhammed hade sex med en nioårig flicka och att detta beteende är pedofili i vår del av världen, men tydligen får en sådan sanning endast framföras av personer som betraktar profetens beteende som förebildligt snarare än klandervärt. Domen, som fastställdes av Österrikes Högsta domstol i december 2011, åberopar sig alltså på ett nytt sanningsbegrepp, som inte skiljer mellan sanna och falska påståenden, utan mellan lagliga och olagliga sanningar.

Det är obegripligt att inte fler i väst inser betydelsen av att försvara yttrandefriheten mot de mörka krafter som i dag vill förvandla världen till en religiös diktatur. Det finns ingen naturlig eller mänsklig lag som garanterar att yttrandefriheten finns kvar när vi vaknar i morgon bitti – om vi inte själva värnar den. Vi har ärvt den av de kloka och modiga upplysningsmänniskor som långt före oss förstod sambandet mellan tankens frihet och samhällets utveckling och tog strid för sitt ideal. Utan deras heroiska kamp hade västerlandet sett mycket annorlunda ut i dag. Det är detta arv som alltför många är beredda att kasta bort – likt en omodern kavaj – för att inte förnärma frihetens fiender. Sedan spelar det i sak ingen roll om undfallenheten beror på enfaldig välvilja eller insmickrande rädsla. Det intellektuella och moraliska sveket är detsamma.

Det hela är mycket enkelt. Vill man leva i ett land där religionen har makt över politiken, där mannen har makt över kvinnan, där rättrogna har makt över otrogna, där homosexualitet är belagt med dödsstraff, där demokrati, rättstrygghet, utbildning, vetenskap, teknik, kultur och välfärd ligger långt efter förhållandena i väst – ja, då flyttar man dit. För de länderna finns redan, fullt förverkligade i den islamiska världen. Men kräv inte att västerlandet ska ta efter detta samhällsideal. En bättre värld – med mindre fattigdom, färre sjuka, mera utbildning, jämställdhet och välstånd – ligger framför oss, inte 1400 år tillbaka i utvecklingen.

Om det är något vi har lärt oss av TV:s många matlagningsprogram, så är det att en kock alltid måste smaka på maten som han eller hon tillagar. Man behöver inte bli utskälld av Gordon Ramsay för att förstå varför. Om man av olika skäl inte kan eller vill smaka på vissa rätter, får man helt sonika välja ett annat yrke. Det hindrar naturligtvis inte att man fortfarande kan vara genuint road av kokkonst, men är man till exempel allergisk mot fisk eller känner ett principiellt hat mot potatis kan man inte åtaga sig att laga mat professionellt. Det intresset får i stället odlas på fritiden i det egna köket där man själv bestämmer spelreglerna.

I veckan kunde vi läsa om kvinnan som erbjöds en kockutbildning av Arbetsförmedlingen (AF). På informationsmötet inför kursen får hon veta att deltagarna förväntas smaka på den mat de ska tillaga, inklusive fläskkött. Eftersom kvinnan är muslim och betraktar grisen som ett orent djur, ser hon sig tvingad att tacka nej till utbildningen. Ett möjligen trist men rationellt beslut, kan man tycka, fullt begripligt även för icke troende. Men historien slutar inte där. I stället vänder sig kvinnan till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och hävdar att hon blivit kränkt i sin religiösa tro, en uppfattning som DO till fullo delar. Nu är ärendet avgjort. Det blev aldrig prövat i domstol – dessvärre – utan AF vek som vanligt ner sig och betalade 60 000 kronor i skadestånd till den förorättade kvinnan.

Är det här rimligt? Får alla som har någon sorts begränsning – fysisk, psykisk eller principiell – skadestånd när de väljer ett yrke där begränsningen utgör ett hinder? Nej, naturligtvis inte! De flesta hamnar inte ens i den situationen. Dyslektikern satsar inte på att bli språkgranskare, hindun söker förmodligen inte jobb på ett slakteri, pacifisten undviker vapenindustrin, liksom mjölallergikern bageriet, och spastikern kräver inte att få bli finmekaniker eller plastikkirurg. Vi har alla ett personligt ansvar för våra liv, vilket bland mycket annat innebär att vi väljer ett yrke som passar våra förutsättningar.

Resonemanget om det personliga ansvaret är okontroversiellt på alla områden – utom på ett: religionens. Där betalar alltså AF ett fantasibelopp till en kvinna som påstår sig ha blivit kränkt av den självklara regeln att kocken ska smaka av maten innan den serveras till betalande gäster. Eller förra året: ett liknande belopp till den muslimske mannen som inte ville ta den kvinnliga VDn i hand vid anställningsintervjun, eftersom det var en otänkbar handling för en rättrogen muslim. Hur är det här möjligt?

Jo, grundproblemet är lagen om religionsfrihet. Låt oss börja med att avskaffa den. Den behövs inte i en modern demokrati. Där åtnjuter redan medborgarna full rätt att tro på vilka vidskepelser som helst. Det finns inga trosuppfattningar som endast skyddas av religionsfriheten, men inte av den konstitutionella rätten att tycka och tänka vad man vill. Ändå har vi en sådan lagstiftning – och det är alltså ett allvarligt problem. För genom sin blotta existens inbjuder lagen om religionsfrihet till missbruk, där lättkränkta människor kan ställa orimliga krav på exklusiva privilegier. Eller något rakare uttryckt: Min Gud (skriv valfritt namn) är störst och bäst, och han säger att jag inte får följa den där lagen. Eller den där regeln. Eller den där sedvänjan. När ni påstår motsatsen förolämpar ni min Gud och därför kräver jag ett fett skadestånd. (Är det någon mer än jag som här skymtar en lysande affärsidé?)

Det är naturligtvis ett bekymmer att det finns vuxna människor som resonerar så här, men det vore ett ringa bekymmer om det inte också fanns myndigheter som resonerar på samma sätt – vilka motiv de nu än må ha. Och inte blir saken bättre av att religion är ett juridiskt amöbabegrepp med notoriskt oklara gränser. Nej, det enda raka är alltså att avskaffa lagen om religionsfrihet och samtidigt leverera ett kraftfullt budskap till alla som bor i vårt land: Sverige är en modern sekulär demokrati som garanterar sina medborgare alla fri- och rättigheter. Men vi gör en sträng åtskillnad mellan religion och politik. Du får tro på vilken gud du vill, det är din privatsak, men du måste respektera samhällets lagar, regler och sedvänjor. Utan undantag.